Idag är det ofattbara 3 år sedan min lilla flicka genomgick sin stora och livsavgörande hjärtoperation. Minns det som om det vore igår, kommer ihåg hur jag den natten låg i sängen med Liv bredvid mig, jag sov inte en blund, ville inte missa en enda sekund med min dotter denna natt som kunde vara den sista… Jag ammade henne en sista gång vid 3-tiden, efter det fick hon inte äta eller dricka någonting. Hon skulle vara ”svältande”, ett jävligt passande ord eller hur.. Svälta sitt barn det sista man gör vill man gärna göra 😦 Sagt å gjort jag svalt henne resten av natten, det gick iofs bra, hon var så svag så hon orkade ändå inte äta ordentligt. På morgonen kom en sköterska in å sa att det var dags att förbereda henne för OP. Då och där ville jag bara ta henne och springa, fly! Men gjorde snällt som dom sa, vi ville bada henne själva jag och Conny, tvättade henne med descutan så omsorgsfullt och noga vi bara kunde. Försökte att inte känna efter, förvandlade oss till robotar som ingenting kände. Efter badet fick vi gå tillbaka till vårt rum och vänta.. I samma rum som vi väntat 2 gånger tidigare, gjort samma procedur, svultit henne, badat henne, förberett oss mentalt, förvandlat oss själva till robotar för att sen sitta å vänta.. Timme efter timme, för att sen få beskedet lite nonchalant, tyvärr Livs operation är inställd… Varför??? Platsbrist på BIVA (barnintensiven).
Men denna morgonen, när vi satt där kom dom in och sa nu är det dags!
De rullade iväg henne i hennes lilla stålspjälsäng, vi gick bredvid, ingen sa någonting, ingen kände efter… Hissen upp, upp till OP, BIVA på ena sidan, OP och uppvak på den andra.
Vi fick följa med henne in i ett litet rum, som snarare liknade ett förråd, med en dörr längst in i rummet, sen kom det en grönklädd herre, och vi lämnade våran flicka i hans famn. Hitta på nånting , sitt inte bara och vänta, vi ringer när det är klart sa de. .Efter gick vi ut och bröt ihop!!
Vi gick tillbaka till rummet, tog våra jackor och telefoner, sen traskade vi mot Ronald MC Donald hus, där våra familjer väntade. Vi åt, eller rättare sagt försökte tvinga ner några tuggor, sen skulle vi ut och hitta på nåt, skingra tankarna.. Som om man skulle kunna tänka på nåt annat än att man kanske inte skulle få återse sin lilla flicka! Men vi åkte i alla fall till ett köpcentrum i Västra Frölunda, gick och gick, kände ingenting förutom tomhet, skräck och ångest. Orkade inte prata, orkade ingenting, bara gick där. För rädd för att känna efter…
Vi kom tillbaka till Ronald vi 15tiden, mamma och Maud gjorde mat, eller beställde vi pizza? Jag minns inte..Fortfarande inte hört ett ljud från sjukhuset. Hela dagen, hur länge är hela dagen?? Borde de inte ha ringt nu? Är det nåt fel eftersom det tar så lång tid? Tick, tack, tick tack….
17,30, telefonens signal ljöd högt och otäckt. Ville svara men törs jag… Tog mig ändå modet att svara..- Hallå..-Hej, det är från sjukhuset. Operationen har gått bra, och Liv är på väg till IVA, de ringer när ni är välkomna dit!! Jubel, tårar och väntan igen..
De ringde från BIVA strax före 18,30., vi var välkomna att hälsa på vår skatt, vårt liv, vår dotter ❤
Vi visste inte hur snabbt vi skulle ta oss dit, skynda skynda 🙂
Synen som mötte oss, var inte kul men ändå helt ljuvlig. Hon hade en filt över kroppen. Denna skulle snart tas bort men först ville dom förvarna oss om att hennes bröstkorg ännu var öppen, det satt bara ett plåster över. Hon hade varit för svullen för att det skulle gå att stänga.. Det skulle man göra så fort svullnaden lagt sig. Så där låg hon naken och kall, de höll henne nerkyld för att underlätta för hjärtat. Hon sov djupt! Vi bara satt där tittade, pillade på nån av alla slangar som var kopplade till hennes lilla kropp och tittade på alla monitorer som blinkade och larmade om vartannat! Första dagarna på IVA, är nog de mest traumatiska och skrämmande i hela mitt liv.
Har inte skrivit om detta tidigare, omtumlande och jobbigt är det, men skönt att få ur sig lite…
Hur som helst idag är det 3 år sedan, och Liv är en glad sprallig och levnadsglad prinsessa och vi är tacksamma lyckliga föräldrar, ödmjuka inför livet!
Bilden nedan är på Liv dagen efter OP.
OBS bildstöld polisanmäles!!
Trazzlets 